MeInsideOut

Låg i sängen och tittade på den oansenliga tavlan placerad över byrån i sovrummet. Svart IKEA-ram. Vit passepartout. Tre svartvita foton. Nederst en koala. I mitten en späd, kvinnlig hand och under den en grov, manlig - båda vänster händer med förlovningsringar. Det översta kortet kunde jag inte se därifrån jag låg. Vid första anblicken sa korten mig ingenting. I nästa ögonblick var det hans och hennes hand. Deras förlovningsringar. Koalan - en semesterbild. Jag undrar fortfarande vad det tredje och översta kortet föreställde.

Tillät mig att påpeka oredan. Kläderna som låg utspridda över hela övervåningen. På golvet, i fåtöljer och över stolsryggar. Rent och smutsigt blandat. Hans och hennes. Påpekade att han skulle vara lycklig. Lycklig för att han hittat en likasinnad. Att hon och han var lika-samma. Han sa att det var katterna. Jag slängde en blick på katterna där de lagt sig tillrätta i de knullvarma lakanen, tittade åter på honom och min blick sa att jag inte köpte den förklaringen.

Trettiosex timmar senare bryter jag ihop totalt i min egen dubbelsäng. Jag har precis vaknat. Jag är fortfarande fullt påklädd. Arbetsdagen från Helvetet tar ut sin rätt och jag kan inte sluta gråta. Skakar i hela kroppen och jag gråter. Gråter tills tårarna tar slut. Jag hade när jag stämplade ut varken ätit eller gått på toaletten på nio timmar. Jag hade heller inte uträttat några underverk. Jag hade "bara" jobbat.

När tårarna sinat mobiliserade jag mina sista krafter och tog en dusch. Somnade helt utmattad och nu, här och nu känner jag mig fortfarande helt tom.


~ The Show Must Go On ~