MeInsideOut

Mest av tiden tänker jag inte ens på ringen jag bär på min vänster hand. Den har sedan länge blivit en del av mig.
Men så kommer de. Dagarna. Dagarna då ringen väger extra tungt. Känns extra klumpig. Då den har min fulla uppmärksamhet. Då den gnistrar extra i dagsljuset.

Jag har haft den så länge att jag är märkt även när jag inte har den. Ett vitt band, där solen inte kommit åt. En knappt synlig avsmalning av fingret där den dagligen sitter. Men visst syns det. Jag tillhör någon. Någon tillhör mig. En tvåsamhet.

En tvåsamhet. Mycket mer säger den inte.

Det är först när man tittar på insidan som det står ett namn. Ett datum. Ett minne som för mig till solvarma klippor. Strålande sol. Glittrande hav. Ett lyckligt par. Framtidstro. Inget skulle kunna hända oss så länge vi hade varandra. Så när förlorade jag honom?

Förväntade mig inte mer av honom än av någon jag haft tidigare. Men så när det rullade på. När brytpunkten inte kom. Kom mina tvivel. Fixar jag detta? Men det rullade på. Rullar fortfarande på. Han är min trygghet. Min klippa. Han är mycket för mig. Men han är inte min passion. Han var det. Men never more. 

Jag låg med honom. Changed it all. Han är way much better. Passion. Passion som jag inte upplevt den tidigare.
Och då kommer dagarna. Dagarna då ringen väger extra tungt. Känns extra klumpig. Då den har min fulla uppmärksamhet. Då den gnistrar extra i dagsljuset.



~ One ring to rule them all ~