.: Vinden blåser rent i huvudet :.
Jag går elljusspåret. Jag hör män. Kvinnor. Hundar som skäller. Barn som ropar.
Det är kallt. Kylan gör mina kinder rosiga. Biter mig på baksidan låren. Får mig att öka steglängden. Tänker på Pojkens skrev. Hade gärna fått det gnuggat mot min kalla bakdel.
Jag hör kyrkklockan på avstånd. Den förkunnar att klockan är tre. Jag har gått i en kvart. Jag befinner mig mitt ute i skogen och jag kommer till ett vägskäl. Vet att jag kommer att komma tillbaka hit. Om några kilometer. Viker av åt vänster. Motstår impulsen att ta en kortare slinga.
Det blir tyst. Det enda jag hör är mina steg. Snön som knarrar. Mina andetag. Men de har gått här. Fotsteg av män. Kvinnor. Skällande hundar. Ropande barn som skuttat, vid sidan av den i snön upptrampade stigen. Stannar upp. Fyller lungorna med kall, frisk luft. Prövar isen på den stora vattenpölen. Den håller.
Ska jag och Pojken ligga på Fredag? Fylls av kroppsnojja. Släpper ut luften. Försöker se min kropp med andra ögon. Där. I skogen. På en frusen vattenpöl. Det kommer en iskall vind svepandes. Kanske skulle jag haft trosor på mig. Hade jag frusit mindre då? Börjar promenera igen.
När jag lyfter blicken från marken inser jag att jag gått vilse. Är inte längre på spåret. Det är tyst. På håll hör jag trafiken. Tar några raska steg och befinner mig åter på rätt spår.
Kommer till sista vägskälet. Hittar inte strömbrytaren till lamporna och får gå sista kilometern i mörkret. Med ledljus av snön och dagens sista solstrålar. Då hör jag dem igen. Männen. Kvinnorna. Hundarna som skäller. Barnen som ropar. Strax därefter kyrkklockan.
~ Klockan är fyra och jag har gått i lite mer än en timme ~
