.: Spending my time :.
Frågan som grott i mitt huvud hela morgonen yttrades igår när vi satt där. Jag och syster. Bredvid varandra. Fikandes.
"Me, varför lämnar du honom bara inte? Vad väntar du på? Packa en väska och flytta. Du vet att du är välkommen till mig. Det är bättre att lämna än att lämnas. Vad väntar du på?"
Jag har alltid lämnat. Gjort en U-sväng och aldrig tittat tillbaka. Aldrig blivit lämnad. Sviken - Ja. Men jag har aldrig blivit lämnad. Men just nu. Här och nu känns det bättre om jag blir lämnad. Jag vill att det ska komma från honom. Jag vill att han ska fatta beslutet att här inte finns något att rädda. Att det gått för långt.
Jag hatar mitt svaga hjärta. Jag hatar att jag tycker synd om honom. Jag hatar att jag i lämnandet väger in aspekter som att han inte kommer att klara det ekonomiska utan mig och min inkomst. Jag hatar tanken på att han skulle behöva sälja huset. Jag hatar tanken på att jag kommer att ha "the time of my life" medans han sitter heartbroken. Jag hatar mitt svaga hjärta. Jag hatar mitt svaga hjärta. Jag hatar mitt svaga hjärta.
Det blir jul. Nyår. Födelsedag. Senare blir det även ytterligare ett år tillsammans. Där emellan måste det ske. Jag kräver inga stora förändringar innan dess. Men innan vi lägger ännu ett år bakom oss är det dags. Mitt svaga hjärta gråter. Gråter blod.
~ Killing me softy ~
