MeInsideOut

Det var det där vita kuvertet. Det som kom redan förra sommaren (?!) . Det som skulle komma att tvinga fram ett beslut. Ett beslut som jag inte var redo att ta när det damp ner i brevlådan. Men nu är jag redo.

Nära och kära som påpekar att vi ser ut att må bra. Bättre än på länge.
Pojken som hålls på armlängsavstånd.
Han som jag inte hör av.

Ett behov som inte längre finns. Lusten finns. Jag kan inte förneka den. Det vore att ljuga. Men att motstå den är ingen big deal.

Kuvertet. Beslutet. Framtiden.

~  Bring it on  ~

Det var jag. Det var vänner. Det var inte min sambo.
Det var kall öl, skratt och förfest.

Man anlände två och två. Inte som par utan tillsammans med den man kände bäst på festen.
Dom stack ut ur mängden så fort dom kom. Hon med ett exotiskt utseende. Han med skjorta och tröja när de andra killarna hade t-shirt. Båda med varsin flaska vin på en fest där det dracks öl.

Hon gick snart hem. Han blev vilsen. Han hade ägnat henne sin tid. Såg kär ut när han i smyg betraktade henne då hon pratade, kommenterade, lyssnade.

Jag hatar när någon hamnar lite utanför. Så jag flyttade mig. Slog mig ner på golvet bredvid hans pall och lyssnade på det han hade att berätta.

Han var trevlig, socialt begåvad, välutbildad, välklädd, berest och visste vad han ville få ut av livet. Trots detta kände han sig såpass osäker på sig själv att han var tvungen att dricka för att våga. Våga bara vara.

Strax efter midnatt bröt vi upp för att fortsätta ut på stan. Gick bredvid, småputtandes, skrattandes, möjligen flirtandes. Vi kom ifrån varandra för att sedan träffas på dansgolvet. När han lyfte händerna och skjortan åkte upp och visade lite mage kunde jag inte låta bli, utan lät min höger hand smyga sig in under den stickade tröjan, under den välpressade skjortan för att ta på hans hud. Så mjuk. Så varm. Så fucking touchable. Spriten, ögonblicket, min hand på hans hud, hans hand som i sin tur hittade min hud - en kyss. He was good. Farligt bra. Men det stannade där.



~ Dancing Queen ~

Bara en vanlig Fredag. Baggy jeans hängandes på höfterna, nedstoppade i strumporna. En tajt t-shirt med märkestryck på bröstet. En stor halsduk.

Utbildning med jobbet. Praktiska gruppövningar. Hamna i en grupp där alla andra kommer från en annan arbetsplats, där jag inte kände någon. Stå lite i bakgrunden. Se dem "göra bort sig". Se utbildaren ta ett steg fram, dra ett andetag för att sedan kunna korrigera gruppen.

Vara sekunden snabbare än utbildaren. Kliva in i cirkeln. Tala högt och tydligt. Vara pedagoisk. Briljera - om man så vill. Få omvärderade blickar. Jag kanske inte sett så intresserad ut under förmiddagen men skenet bedrar. Mitt huvud frungerar som en svamp. Say it - å jag minns.

Gå ut och möta vårvädret. Solen som värmer kinderna. Kasta sig i in massan på stormarknaden. Önska kvinnan i charken trevlig helg när hon räcker över min grillade kyckling. Se killen som liknar honom skrämmade mycket och bli lite kär. Fast jag är ovän med just honom. Le mot alla jag möter.

Köra hem. Låta hästarna sträcka på benen och hastighetsmätaren dra längre å längre å höger. Att på så sätt provocera mannen i Audin. Att samtidigt som mannen i Audin sladda, på grund av hastigheten och inte underlaget, in på macken. Parkera med hjälp av en handbromsvändning. Att samtidigt stiga ur och värdera varandra uppifrån och ner. Att fatta tycke. Att uppgivet skaka på huvudet och brista ut i skratt.

Bara en vanlig Fredag.


~ And I'm loving it ~

Låg i sängen och tittade på den oansenliga tavlan placerad över byrån i sovrummet. Svart IKEA-ram. Vit passepartout. Tre svartvita foton. Nederst en koala. I mitten en späd, kvinnlig hand och under den en grov, manlig - båda vänster händer med förlovningsringar. Det översta kortet kunde jag inte se därifrån jag låg. Vid första anblicken sa korten mig ingenting. I nästa ögonblick var det hans och hennes hand. Deras förlovningsringar. Koalan - en semesterbild. Jag undrar fortfarande vad det tredje och översta kortet föreställde.

Tillät mig att påpeka oredan. Kläderna som låg utspridda över hela övervåningen. På golvet, i fåtöljer och över stolsryggar. Rent och smutsigt blandat. Hans och hennes. Påpekade att han skulle vara lycklig. Lycklig för att han hittat en likasinnad. Att hon och han var lika-samma. Han sa att det var katterna. Jag slängde en blick på katterna där de lagt sig tillrätta i de knullvarma lakanen, tittade åter på honom och min blick sa att jag inte köpte den förklaringen.

Trettiosex timmar senare bryter jag ihop totalt i min egen dubbelsäng. Jag har precis vaknat. Jag är fortfarande fullt påklädd. Arbetsdagen från Helvetet tar ut sin rätt och jag kan inte sluta gråta. Skakar i hela kroppen och jag gråter. Gråter tills tårarna tar slut. Jag hade när jag stämplade ut varken ätit eller gått på toaletten på nio timmar. Jag hade heller inte uträttat några underverk. Jag hade "bara" jobbat.

När tårarna sinat mobiliserade jag mina sista krafter och tog en dusch. Somnade helt utmattad och nu, här och nu känner jag mig fortfarande helt tom.


~ The Show Must Go On ~

Klockan är 07.15. Det är becksvart ute och tvåsiffrig kyla. Småspringer från bilen fram till ytterdörren, drar igen den bakom mig. Tar ytterligare några steg och befinner mig i köket. Hänger av mig jackan över en köksstol. Tar av mig stövlarna. Fortsätter med halsduken,mjukisbyxorna jag i sista stund drog på mig som ett skydd mot kylan, mina leggings. Lägger halsbandet i jackfickan. Fiskar upp mobilen.

Hela huset vilar i mörker. Men jag hittar. Vet vart jag ska. Fram från skuggorna kommer katterna. Nyvakna. Sällskapssjuka. Plockar upp dom och tar trappan med två steg i taget. Släpper ner katterna på det fluffiga duntäcket. De finner sig snabbt till rätta. Lägger mobilen på golvet.

Tar av mig bh:n och strumporna. Dyker ner under täcket. In i en famn. Min nästipp hittar genast gropen vid nyckelbenet. Automatiskt drar jag ett djupt andetag. Starka armar omfamnar mig och jag kan inte komma mycket närmre honom. I skydd av hans värme krånglar jag av mig trosorna och min lilla klänning. Vi byter några ömsinta ord och sedan somnar vi nära, nära, nära.

Nu timmar senare kommer dippen. Hjärtsnörp. Påträngande tårar.
Saknar. Fick inte tillräckligt. Längtar.
Han knullar sig rakt in i hjärtat på mig.


~ I'm just missing you, that's all ~

Det hade inte varit ett gathörn. Det hde varit den rostiga gungställningen, right outside his frontdoor. Den som inte längre användes. Inte ens av barnen i hyreshuset.

Det hade varit den jag återvänt till. Suttit där. Jag tror att det hade varit sommar. Jag hade varit brunbränd. Barbent. Barfota. Jag hade gungat lite förstrött fram och tillbaka. Låtit tårna släpa i marken. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Mina tankar hade varit någon annanstans. Far away. Men all of a sudden hade jag bara vetat. Tittat upp. Han hade stått där. Lika solbränd. Lika besluten. En blick och beslutet hade varit fattat.

Ja, det är så det hade varit.






~ Our streetcorner ~

Hon,  arbetskamraten, min nyaste väninna, kom emot mig i korridoren på jobbet.
"Me, vi måste prata. Jag har något att berätta".

Redan då. Jag visste vad det gällde. Visste vad hon skulle berätta. Hört det så många gånger det senaste. Folk runt omkring mig har börjat dela upp sig. Det är antingen eller och jag är eller. Eller tillsammans med en snabbt krympande skara av vänner. Och just den skaran - vänner, är inte stor från början.

"Jag är gravid"

Tre ord. Förändrar liv för alltid. Tre underskattade ord.

Jag kan inte gå och bli gravid. Min livssituation tillåter inte det. I have to stay eller. Ensam och obefruktad.


~ My quest carries on ~

Fredag kväll och jag planterar frön. Ett frö här hemma. Ett frö hos Pojken.
När klockan slår natt och lördag snart blir söndag vad det dags att skörda.

I left home. Jag plockade upp Pojken och vi åkte till Mc Donald's.

Frågan var eat in or take out. Av någon anledning var mitt bekymmer inte att någon skulle se mig tillsammans med honom utan att han skulle få problem av att ses tillsammans med mig. Men Pojken sa eat in och så fick det bli. Jag tog av mig ringen och satte den på nyckelknippan.

Självklart kom det en killkompis till honom med tillhörande sällskap. Självklart bytte de några ord med varandra. Självklart kom kompisen från samma ställe som vi. Självklart satte de sig så att jag och denna kompis fick ögonkontakt - så fort jag lyfte ögonen från min hamburgare. Oh boy, blev jag granskad. Jag kan tänka mig att Pojken och en flicka, tillsammans, ute - verkligen inte hör till vanligheterna.

Vi satt i bilen. Utanför hans dörr. Kysstes. Det kom ett samtal hemifrån och jag var tvungen att åka.
Jag hade sått ett frö. Jag hade fått njuta av skörden. Jag kunde inte begära mer.


~ Wanted More ~

Det är stjärnklart. Det är minusgrader. Det nya året är bara några timmar bort. Jag står på jobbets parkering och skrapar rutorna på bilen. Jag hör raketerna på avstånd och sekunder senare ser jag dom över skogen.

Nyss stämplade jag ut och om några timmar stämplar jag åter in. Innan dess - ett nytt år.

Gott nytt år från Pojken - Made me smile.
Gott nytt år från honom - Ett torrt sms som gått ut till alla i hans telefonbok.

Året som gått - 2008.
Jag tog examen. Jag inledde mitt yrkesliv. Jag låg med honom. Jag låg med Pojken. Han och jag krisade big time.
That's about it.

Syster. Hon med de kloka ögonen. Hon satt vid mitt köksbord och sög på en sked med knäck.
" Så Me, var var du egentligen, du vet, den kvällen ? "

Så jag sa. Sa som jag lovat mig själv. Sa som jag övat framför spegeln.
Att jag var hos honom. Att vi intog ryggläge i varsin fåtölj med en pizzakartong på magen och kollade på film.
Jag sa. Syster visste.


~ Födda för varandra ~

Spenderat dagen med Syster.
Frågan fanns i hennes ögon men hennes läppar yttrade den inte.
Jag vill berätta sanningen. Kommer att berätta den om hon frågar.
Men om hon vill bli invigd eller inte måste komma från henne.

Jag kommer inte att berätta att jag legat med honom.
Legat med Pojken.
Men jag tänker berätta att det var hos honom jag var.


~ Syster - Min äkta hälft ~

Det är mina fingrar i hans tjocka, mörkt bruna hår.
Det är sättet han bar upp de gråa mjukisbyxorna på.
Det är hans mjuka läppar.
Det är hans kyssar.
Det är hans mjuka, mjukt solbrända hud.
Det är hans ögon som ogenerat ser mig.

Det är jag som drar fötterna efter mig på jobbet.
Det är jag som har så mycket att fokusera på.

Det är Pojken.
Det är givetvis Pojken.


~ Hush, Hush, Hush ~

Åkte till honom. Film och Pizza. Ryggläge i varsin fåtölj. No words needed. Kliver in i huset och förundras över hur väl det passar ihop med henne. I deras förra hus kom hon inte riktigt till sin rätt. Nu andas varje rum av henne. Jag inser att jag inte längre är avundsjuk på henne. Jag har inga cravings efter honom. Inga. Kanske bara för nu. Men fan vad skönt.

Jag har ingen tid att passa. Ingen "bäst före" att komma hem. Klockan är tio när jag kommer till honom. Strax efter ett när jag åker. Han ber mig stanna längre. Jag kan inte komma iväg snabbt nog efter filmen.

Ett och jag vet att jag är saknad hemma. Det var jag redan innan jag svängde in på hans uppfart. När jag kommer ut i bilen har Pojken sökt mig. Hjärtat slår en piruett. När pojken kommer längst grusgången för att möta mig  förkunnar den lilla displayen i bilen att klockan är halv två. Vi hamnar på rygg i varsin ände av soffan. Han tittar på mig och jag vet inte vad han ser. Jag drar honom över mig.

I skenet från tv:n blixtrar min förlovningsring till. I det ögonblicket hatar jag den. Allt den står för. Allt den innebär. Alla krav och förväntningar den lägger på mig. Att det är ringen som får mig att få ont i magen och inte det faktum att jag ligger med Pojken där och då. I soffan. Jag kunde inte hejda mig. Jag borde kanske gjort det, men jag kunde bara inte.

Kvart i fyra får jag ett sms från min dubbelsäng. Pojken följer mig ut till bilen. Kysser mig och tittar så som bara han tittar på mig. Klockan fyra ligger jag i min säng.

Nästan hela kvällen har jag lyckats förtränga samtalet från syster. Samtalet som kom när jag var på väg uppför hans uppfart.



~ Oh My God ~

Idag är det Fedag. Det var dagen då det vaknades film och hångel med Pojken. Precis innan det var dags erkände han att det kändes olustigt att komma hem till mig eftersom jag inte bor ensam. Så det blev inställt. Jag blev besviken. Jag är ensam hemma ikväll. Det händer nästan aldrig. Samtidigt som jag är lite lättad. Jag tror vi behöver mer tid innan det är dags. Pojken är värd det. 

Pojken skrev ord som låter som rosa moln och fjärilar när man läser dom högt. Jag tänker inte skriva dom här. For my eyes only. De betyder mycket för mig. Enbart för att de kommer från Pojken. Han är verkligen en sådan människa som inte frikostigt delar ut just rosa moln och fjärilar.


Så när Han på msn frågade om jag inte kunde ta svängen förbi och kolla på film tackade jag ja. Författade en lögn, använde min för kvällen bortresta syster som alibi och skickade iväg ett sms till min sambo. Trodde jag. Mobilen förkunnade att det gått iväg till syster. Syster. Utav alla. Min underbara syster med de kloka ögonen. Visste att det skulle skita sig till sist. Men redan? Ringde upp henne. Pratade bort det. Jag vet fan inte. Syster är den enda männsika jag inte kan lura.


~ Illamående ~